amomentlateriburstintofire

Hang down your head, Tom Dooley
Hang down your head and cry
Hang down your head, Tom Dooley
Poor boy, you're bound to die

Mmm...det är dagar som den här man nästan känner lust för att hämta ett rep och sätta punkt för det mesta...
Fast jag vet att i slutändan blir det inte så.
Istället sitter man här framför datorn och knackar ner bokstäver och meningslösa ord.
Ord som inget säger, ord som inget betyder.
Eller för mig gör de ju det, menmen...

Vet att jag funderade i bloggen i höstas på Facebook och det här med vad ordet vänner egentligen betydde.
Vad är en riktig vän?
Eller det vet jag mycket väl kanske, men han försvann från det här livet för länge sen.
Tyvärr.

Hmm...julen blir allt tommare på folk där jag är för varje år.
Men de som är viktigast finns där ändå.
Men Nyårsafton.
Hmmm.
Ja, nej, det är lika bra ni slutar läsa, sitter bara och är på lite halvdeppigt humör i en självömkan utan dess like.
Fast ibland kan det också behövas för att man ska må lite bättre.

Världen ser inte ut som jag vill.
Men det kommer den aldrig att göra, inte ens i min egen lilla värld.
Den där man försöker hitta en liten, liten plats i en vrå av någons hjärta, hos någon eller kanske några som redan stulit så stora delar av mitt eget, utan att ens förstå det, eller ens ha försökt det.
Men- det här är den värld som finns och det är väl bara att acceptera...

Alltså jag klandrar verkligen bara mig själv.
Hoppas ni förstår det.
Om ni fortfarande läser.
Men jag vet så väl att jag har misslyckats med det mesta jag verkligen velat och det är ibland lite tungt att alltid bära med sig inombords.

Ähh, skitsamma.
Har ju sällskap av Lucy med Strip Music i a f...:-)
Och trots att jag inte kan laga mat blev kycklingfilen faktiskt riktigt god...

Visst man kan gå och lägga sig och vakna nästa år men- jag vet ju att jag lär väckas redan framåt midnatt när det brakar loss.
Så jag ska nog härda ut och ta en liten vandring neråt stan framåt natten.
Hoppas det kan skingra alla de här dystra tankarna lite.

Hmm...näe ska nog titta in på Facebook igen och se om jag kan hitta några fler "vänner" att adda där så länge.
Haha...tja, nåt ska man ju göra...:-)

Kram på Er som finns där ute och som ändå betyder så oerhört mycket för mig.
För det gör ni.
Men det är väl kanske därför jag alltid saknar er så.
Jag är ändå väldigt, väldigt  glad att ni finns där på olika sätt.
Och jag hoppas vi ses igen nästa år.
Inte minst er som jag saknar allra mest just nu.
Fast...ähh jag vet, jag vet, jag vet.

Skål på Er och önskar Er alla ett riktigt
Gott Nytt År!!!