amomentlateriburstintofire

Dags att avsluta Rassleskrivandet med att publicera det som skrevs igår
Rassle Dag 3
Final på Tour De Rassle med Billie

Efter två dagars kanonväder på Rassle så kom då regnet.
Därmed ingen frukost på stan utan värmd spagetti hemma...:-)
Men det skulle visa sig att det blev väldigt lite av den varan, ja regn alltså.
Visserligen sköt vi upp avfärden lite grann o missade därmed Almedal, men framåt tvåsnåret tågade vandringskollega Tappen o jag iväg igen.
Broder Peter i 69:an laddade denna dag istället med Formel 1-träning på Tv, medan syster Sanna skulle på, förfest(!) till Emelie.
Nog första gången jag hört talas om förfest till Rassle...:-)

Trodde det skulle vara kallt men inte alls, utan tvärtom riktigt kvavt väder, och det regn som kommit till trots var det inga problem att slå sig ner på Rassles ängar sista dagen.
Vi hittade Zoran, Skutt o några till som varit där hela dan o efter hand fylldes samlingen på med folk runt omkring, där det nu för tredje dagen var mycket av en egen liten Emmabodaförsamling emd eget revir på festivalområdet.

Första bandet vi riktigt hörde var skånska Babian, med lite Bob Hund-stuk och de var riktigt bra.
Sångarens mellansnack var dessutom rätt kul när han konstaterade att "nu ska vi spela sommarens största hit- fast den är totalt okänd..."
Detsamma- bra alltså- gällde för synthinfluerade Thermostatic en stund senare som var en positiv överraskning.
Sen kom emellertid dagens mörker, i form av Totalt Jävla Mörker.
Sällan har nog ett band så mkt gjort skäl för sitt namn...
Kurre hade ganska tidigt anslutit men utan vare sig den berömda filten lr nåt att dricka för han skulle ta det lugnt.
En kort stund senare stack han dock iväg o återvände snart med både filt o dricka...:-)

Var däremot lite osäker på om MM skulle dyka upp alls efter gårdagens debacle med glasögonen men rätt som det var så gled han bara in.
Och tur var väl det för Hanna hade plockat med sig sina små Jägerflaskor till honom och den gär gången gick det bättre med bjudandet än på Sailet ifjol då det visade sig att MM var chaufför till Hannas stora förtret...:-)
Hanna som för övrigt är en mycket märklig människa. Normalt sett väldigt väldigt trevlig men så fort man vänder ryggen till sitter hon där o glufsar sin j-vla langos...:-)
Till råga på allt lyckades hon även få Mattias att betala för skiten...undrar vad 17 han fick i gengäld för det...:-)
Den här gången gav Hanna visst dessutom Kurre i uppdrag o gå o kolla vad det kostade att köpa en tröja från Langosvagnen, o han ångade iväg med raska steg allt under stor munterhet bland övriga.
Fast visst- tröjorna är det säkert inget fel på, det är bara langosen som inte går att äta... :-)
Fast jag märkte nog allt hur svårt Hanna i själva verket hade att få ner sin oätliga langos. Medan Karin intill på nåt oförklarligt sätt lyckades äta upp detta...hrrmmm...ja mat ska vi väl inte kalla det...på några sekunder så plågades Hannastackarn i nära en halvtimme innan hon hade tryckt ner eländet...och hur mycket hon ändå slängde medan jag tittade bort kan jag bara gissa...

Man blev dessutom överfallen av en galen Wigan-supporter som helt plötsligt kom krypande på marken när jag låg o pratade med nån intill.
Mannen i fråga hade tidigare gått till attack mot mig o alla andra med en stor hammare så det var inte utan att man blev förskräckt...
Reggaegunget från Kultiration var rätt så skönt, och samtidigt lite avslappande att lyssna på medan man tog det lugnt.
För allt handlar ju inte bara om musiken.
Pratade lite med sedermera hattförsedda storasyster Moline som påpekade just detta att den sociala biten gör mycket av festivalen, att snacka med folk amn känner, att titta på folk och bara känna den sköna stämningen.
Hildas sambo Mattias valde däremot att känna en annan typ av stämning genom att istället hyra hem fyra videofilmer...:-)

När skymningen började komma var det så dags för Whitest Boy Alive.
Nu började t o m MM bli intresserad av musiken och tyckte det var Sting-influerat, och visst de var skickliga, men i mina ögon var det ganska långrandigt, varvid Empa hade synpunkter om att jag var för negativ.
negativa var dock inte Empa själv, Jonsson, Hanna, Hilda, Kajsa , Karin o Rebecka o kanske några till so mstod intill oss under den spelningen för maken till kackel i hönsgården vete 17 om jag upplevt.
Och det där var sagt med ett stort stort skönt leende...:-)

Nu var det dags för stroa scenen och nu var det inte mer klagande från mig i a f.
För nu kom Billie The Vision, bandet man sett fram emot hela lördagen egentligen och man blev då rakt inte det minsta besviken.
Med Niccokick borta så var Billie i mina ögon på förhand festivalens bästa band och det blev en riktigt bra spelning, där man dessutom lyckades med konststycket att få köra fyra (!) extranummer på en festival där banden inte får köra några...:-)
Det tackar vi för.
Detta band spm för några år sen lirade på frukostpopen o då fick betala halva entrén själva (och som de sjunger om i en av låtarna), detta band var nu det band som näst efter Justice lockade allra mest folk framför stora scenen och lockade till allsång...
Tonight, tonight, tonight, I wanna be with you, tonight.
Grymt bra!
Summer Cat...:-)

På nåt sött kändes Billies spelning som den musikmässiga finalen för festivalen i mina ögon.
Mange o Mange drog nu hem o mörkret hade fallit.
Perkele som sen kom struntade jag helt i o gled istället bort mot öltältet där Tappen o Tallen befann sig.
Där hittade jag även bröderna Johansson, Ante o Martin, samt syskonen Sjöndin, Anso, Jojje Malin + Peter Fagerström som man fick passa på o gratulera, nybliven förälder som han o Karro nu är.

Sen räknade vi ner minuterna till klockan slog midnatt o då stämde vi alla, liksom Zoran o Viktor som också dykt upp, upp i riktig skönsång (hrrrrmmm:-) i öltältet för att hylla en himla trevlig tjej i form av Jojje som hade sin 24:e födelsedag på söndagen o firade detta med ett festivalbesök...innan klanerna sen till råga på allt skulle jobba på morgonen...:-)

Raised Fist hörde vi lite därifrån o sen drog dansavdelningen igång inne i trädgården.
Jag o Tappen stod o lyssnade en stund men framåt tvådraget kände vi att festivalen nog var framme vid avslutning för vår del.
Tappen konstaterade samtidigt att han för andra dagen i rad otroligt nog inte skulle komma sist hem till 69:an.
Peter var visserliegn försvunnen sedan länge men Tappen fick plötsligt syn på sin egen gamla röda tröja, som nu satt på Silken som uppenbarligen inte alls hade några planer på att ta festivalavsked än.

Så efter att ha snackat med lite folk utanför området började vi för sista gången i år den lååååånga vandringen hemåt i Emmabodanatten, doch med ny sträckning, och där en o annan fotgängare syntes o där vi på slutet ävem mötte en glad damfotbollsspelande cyklist som glatt hälsade "God kväll" vid strax efter tvåtiden på natten...:-)
Ja, sen kom man då hem och gick i mål på den allra sista etappen av Tour De Rassle anno 2008.
Drabbades dock av tokkramp mitt i natten, inte kul, men sen lugnade det sig.

Idag har man varit aningen seg och det hör väl till.
Hade dock lovat att hälsa på födelsedagsbarnet o hennes vänner rå jobbet för att dryga ut deras kassa med en frukost så man gled in på Emmagården nån gång vid halv tolvsnåret efter lite vandring till.
Rätt komiskt förreten att den enda gången Emmagården har söndagsöppet så är det på Jojjes egen födelsedag...:-)
Messade där MM o undrade om han skulle på Amigo o han var redan där, så det blev raka spåret från Emmagården till Amigo för en schnitzel.
På så sätt gjorde men en kombinerad food-walk o slapp gå ner två gånger för att käka...

Söndag eftermiddag.
Har haft en fantastiskt rolig helg.
Trots att det var många band på Rassle som jag inte kanske gillade lr brydde mig om, men där det fanns höjdpunkter som Billie The Vision, Those Dancing Days, Krunegård, Elf Power och Lacrosse har det varit skitkul.
För Rassle är som Hilda sa inte bara musiken, festivalen är minst lika mycket själva festen och det har verkligen varit kul, vilket man får tacka framför allt alla de som funnits där runt omkring en under festivalen mer eller mindre samlade.
Ingen nämnd o ingen glömd, jo, naturligtvis vandringskollegan Tappen, för utan det sällskapet hade alla de låååånga vandringarna känts in i h-vetes mycket längre än de nu blev.
Och, jo förstås, det finns ju några till som jag är så in i helsikes glad för att de var där, men det vet ni nog alla  såväl vid det här laget vad eller vilka jag menar...:-)