amomentlateriburstintofire

Nyss var det Rassle.
Nyss Var det Casa.
Nyss var det Sailet.
:-)
Så sanslöst kul alltihop.

Men nu kommer den igen.
Nu kommer den där förbannade dysterheten smygande som håller på att ta knäcken på en ibland när man tänker på framtiden.
Är det nån som fattar hur långt det är till nästa sommar.
Är det nån som fattar hur långt det är till nästa helg (jul).
Är det nån som fattar hur långt det kommer att vara innan nåt positivt händer i ens liv igen som gör en så där riktigt glad igen som man var härom natten.

Åhhh...jag blir tokig...

Satt o tittade på lite friidrott först med bl a Musse o Sanna Kallur, Holm o Klüft o sen på första halvlek på ett skånskt fotbollsderby som jag inte orkade engagera mig i.
Så sen...näe jag bara kände att en sån här kväll får liksom inte offras framför en sketen TV-ruta.
Hmm...fick f ö igång den nya balkonggrillen till slut...Det är typ 2 månader sen jag fick den när jag fyllde år...och den hade inte använts än...det säger en del om den här sommaren...

Men hur som..
Gick ut en sväng och det är nog första gången i sommar jag verkligen njutit så av att gå ut en sommarkväll i Emmaboda där man klockan tio på kvällen kan gå omkring i en t-shirt o tycka att ibland är det underbart skönt ute. Som en kväll i sydeuropa...man saknade väl bara festen, folket och nattklubbarna typ...
Okej då för en o annan mygga som surrade kring ER-sjön men ändå.

ER-sjön ja...:-)
I mitt bloggarliv har ju just ER-sjön en väldigt speciell plats, om än inte i just det här bloggarlivet utan i ett av de andra.
Men det var med vandringarna kring den där sjön i vintras mkt av tankarna började snurra, mkt av de tankar som fortfarande snurrar omkring i mitt inre.
De tankar som till slut ledde nånstans jag inte räknat med.
Tankar på att se om bräckliga isar skulle kunna hålla eller brista.

Konstaterade i a f idag att det inte finns nån is kvar på sjön som kan brista längre.
Möjligen har jag väl hunnit göra ett o annat magplask istället under tiden på olika sätt, men jag har i a f slutat fundera över om isen håller eller inte.
Fast...jag vet nog inte riktigt om den höll...eller den höll faktiskt mkt bättre än jag trodde, men jag vet ändå inte riktigt om den likafullt bar dit jag hade velat.
Men hur ska man kunna veta det när man egentligen inte ens hade pekat ut riktningen för vart man var på väg i sina tankar...

Det var väl mer ett sökande rakt ut i ingenmansland, där man ibland kände sig studsande mellan farorna likt en Odyssevs som girade sitt skepp mellan  de hotande vidundren Skylla och Karybdis på var sin sida av irrfärden.
Men denna märkliga resa har faktiskt gett mig en hel del på olika sätt.
Långt ifrån alltid vad man väntat sig, men ändå...tankar...skratt...tårar...ångest...förundran...glädje...och massor av minnen.
Ja, väldigt mycket som jag nog inte skulle vilja ha ogjort trots allt, liiiite mer tror jag att jag lärt känna någon eller några vilket faktiskt är värt rätt mycket.
Eller- stryk ordet rätt...

Igår var det som sagt var äntligen sommar.
Det kan jag tala om att mina axlar mycket nogsamt påpekade för mig när jag ville försöka sova inatt...

Några timmar på en gräsklippare i stekande sol utan solskyddsfaktor märktes av...
Men det skulle ju vara sol idag med så det gällde att ta vara på de här korta stunderna av sommar och på de få dagarna av njutning.

Så det blev årets första visit på min älskade klipphäll på Dragsö som hängt med i bra många somrar nu.
Fast axlarna hade som sagt vissa synpunkter så de försågs strategiskt med en  svart tröja som skydd mot de där annars så efterlängtade värmande solstrålarna.
Med en bunt tidningar i näven (där det första man fick läsa var att en mördare går lös i Karlskrona och att han är farlig o rikslarm utfärdats...hrrrmm) och solen gassande från en molnfri himmel kände man äntligen den sommar man längtat så efter.
Fast det hade ju kunnat komma lite tidigare än i augusti så man hunnit bli åtminstone liiiiite solbränd innan semestern är slut..

Hmmm gillar det. Solbränna alltså.
Hade förresten några grannar där på klipphällen, varav en kille försökte lösa korsord.
Och visst, det är väl en kul sysselsättning. det lite mer udda var att han försökte lösa det genom ett tio minuter långt och högljutt mobilsamtal till Conny, modell "ring en vän"...Det hjälpte visst inte det heller...Namnet på den där floden som skulle skrivas in i nedre vänstra hörnet gick bara inte att få fram...
Nåja...till slut kändes det lugnast för resten av kroppen oxå att dra sig hemåt efter några timmar där så då fick det bli så.
Fast ikväll fick det även bli en sväng till Loafallet också ett par timmar. det är ju som sagt var  sommar...

Vet inte riktigt hur jag ka säga det här...
Ingen kommer liksom att tro mig.
Det har varit sommaruppehåll från fotbollen typ en månad och det brukar ge mig tokiga abstinensbesvär.
Men...jag känner liksom inget riktigt sug efter det trots att det håller på att dra igång.
Vet inte varför...eller kanske jag tyvärr gör det.
Kanske jag ändå gör det.
Kanske har något annat tagit överhanden som gör det för knepigt för att bara känna glädje och längtan efter fotbollen.

Inte så att jag inte kommer titta, inte så att jag inte kommer att stå där o vara glad när de lag jag gillar gör mål- klart det blir så.
Men jag vet inte....kanske jag mycket hellre ser att folk jag verkligen gillar är glada. Kanske känns det så mycket viktigare
Kanske jag känner att fotbollen inte betyder allt som jag nästan trodde ett tag, men att det som verkligen betyder nåt samtidigt inte finns där riktigt.
Eller gör det det?
Eller jag vet inte.

Stön.
Ibland snurrar det bara lite för mkt i huvudet.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till alla de tankar som snurrar där.
Ska jag bara strunta i dem, kan jag ens verkligen klara av att göra det om jag så skulle vilja, eller är de tankarna i själva verket så väsentliga för mig att det är just de jag måste fundera vidare på i det här livet.

Det finns dagar då man känner att man skulle vilja säga saker och ting till vissa.
Så ända in i den mycket.
Det är ungefär samma dagar som man en stund senare är glad för att man ingenting sade.
Bara för att några timmar senare förbanna sig själv för att man som vanligt aldrig vågade säga något.

Jag är därför stolt över folk som vågar säga vad de tycker och känner, fast de kanske vet att de samtidigt riskerar nåt de absolut inte vill förlora. Och jag hoppas att de aldrig kommer att behöva förlora det bara därför de varit uppriktiga.
Men som Kenta sjunger "Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar".

Själv har jag dock slutat att fråga för länge sen.
Det heter ju att "bränt barn skyr elden" och att "once bitten twice shy".
Så sant som det är sagt.
För många smällar på käften genom åren liksom...
Men lite trött kan man allt vara på att ständigt vara ute på Arvingarnas nattvandring...

Det är så svårt att prata.
I alla fall med vissa.

Det är mycket lättare att sätta sig framför en dator och knacka ner en massa bokstäver och ord som nån man vill kanske läser i ett mail eller i en blogg.
Eller kanske i form av ett SMS, där du aldrig behöver ha ögonkontakt med någon.
Så lätt.
Så snabbt.
Det är så oändligt mycket lättare.
Och framför allt, man slipper att direkt ta smällen av att få ett svar i ansiktet som man helst av  allt aldrig vill få.
Sen får man stå ut med ångesten efteråt över alla dumheter man skriver, men det är väl kanske en del av livet...

Citerade härom dagen efter Sailet ännu en Lasse Lindquist-text igen.
Billie The vision alltså,
Och nej- det var meningen att den skulle vara exakt citerad.
Det var inget räknefel i talet.
Det var verkligen inte det.
Någon har så j-kla rätt så det finns inte men det gör ju faktiskt bara allt sju resor knepigare.
Kan f ö oxå säga att sanningar på latin är sanningar på alla språk.
I alla fall de sanningar jag skriver.
Eller hur?
Sororum amor fortissimus est...:-)

I lördags kväll hade jag kul. Riktigt kul.
Men jag hörde oxå nåt som gjorde mig lite ledsen.
Nej, inte besviken, bara lite ledsen.
För ett år sedan o innan dess hade det gjort mig j-vligt besviken.
Men så är det inte längre.
Det beror också på någon.
Någon annan o på vad hon sade då.
Men lite ledsen blev jag allt nu...för jag tycker det är väldigt tråkigt.
Något som handlade om 2 mkt stora städer i östra delen av landet och vad som sker o inte sker inom en mkt snar framtid.

Men jag förstår det samtidigt såväl, jag gör ju verkligen det.
Det är därför jag bara är lite ledsen- inte besvikeb.
Och när jag säger att det är tråkigt så ser jag det bara ur min egen snäva och rent egoistiska lilla synvinkel.
Inte ur nån annans perspektiv.

Mmm....Orkar ni fortfarande läsa här tror jag just ni har plöjt igenom en av de mest ostrukturerade texter som bloggarvärlden skådat.
Men gå nu ut och njut av sommarnatten- make love not war- och dröm vackra drömmar allihop.
Det ska i a f jag göra...och jag vet nog om vad... :-)